söndag 17 januari 2016

Skönhet och minusgrader

Alsjöns fält. Foto: Kerstin
Király och Kasper är märkbart upplivade när det är snö. Och jag! Jag samlar inspiration till kommande utställningar.
  I badrummet fryser vattnet till badkaret. Ingen förstår varför. Väggen är tjock men det bryr sig inte vattenledningen om.  Ett år flyttade jag på bokhyllan och arkivskåpen (på andra sidan väggen) och sågade upp ett hål. Det enda vi hittade var en massa isolering. I år hade vi tänkt dra om ledningen men med alla rapporter om den globala uppvärmningen verkade det onödigt. Det var grått och varmt och  det kanske aldrig skulle bli vinter mer...
  Nu har det varit minus tjugo flera dagar och på natten gnistrar snön i ficklampsskenet. Fåglarna pickar frön som tokiga om dagen men försvinner så fort solen går ner. Kölden kryper över Laxne men inne är det varmt (utom i badkarsledningen).



Laxne Village


Det här är Laxne.
  En mycket liten by, inte särskilt långt från Stockholm, men ändå tillräckligt många mil för att det ska vara landet. Inte Landet med stort "L", men med träd och sjöar och härlig luft samt svårigheter att ta sig hem på kvällarna om man inte har bil. Inga pubar men en affär. Pekinghörnan öppnar i april och stänger i september. Då åker sommargästerna hem och det är för kallt för att bada om man inte är en äkta entusiast.

Laxnekarta av Kerstin Pettersson

Jag föddes i Stockholm. Vi bodde i en trea på Norr Mälarstrand, alldeles vid Strandpromenaden. Idag betalar folk många miljoner för att bo i en liten skruttig lägenhet, just där.
  Jag hatade det. Jag grät när sommaren tog slut och hela familjen var tvungen att lämna Lilla och Stora Almby och det underbara landet för att åka till den Hemskt Tråkiga Stan igen.
 
Efter ett tag flyttade vi till Edsviken utanför Stockholm. Idag betalar folk ännu fler miljoner för att bo just där. Så här såg vårt hus ut då. Vi hade en fantastisk trädgård som vi hade övertagit från förra ägarna. Det allra bäst var klätterträden. Vare sig jag eller min syster Lena förstod hur man kunde leva utan klätterträd.
  Att folk bara kunde. Ofattbart.
  Jag planterade mitt första äppelträd, ett Lobo. I min trädgård i Laxne har jag också planterat ett Lobo. Mitt första träd finns antagligen inte kvar och vårt f.d. hus har spruckit upp och blivit en niorumsvilla som värderas till 11 miljoner. Jag gissar att när det stackars huset fick nya konturer så  försvann nog träden.


Mårdvägen 6A, Edsviken, Sollentuna, Stockholm




När mina föräldrar ville flytta till min pappas hemtrakter och bygga ett nytt hus - ett mycket större - frågade jag och min syster:
- Finns det klätterträd??
  Jodå. Pappa monterade ner fartygstrossarna och knöt upp dem igen i de nya träden. Riktigt så fantastiskt som på Mårdvägen 6A blev det inte - där hade vi haft tre jättepopplar och två pilar - men å andra sidan hade huset pingisrum.

När jag var 19 år flyttade jag tillbaka till Stockholm för att studera. Efter några år trodde jag felaktigt att jag aldrig mer skulle kunna bo på  landet. Jag planterade fortfarande träd, men nu i kruka. Jag flyttade runt och tog med mig träden.

Ett tag var jag på väg att stanna utomlands. Sen råkade jag snudda vid landet igen och VOILÀ! Träd och Pettersonar har rötter och de trivs bäst på landet.
 

tisdag 12 januari 2016

Natt i Budapest 1990

Majakovszky utca 1990 (nu Király utca). Foto: Kerstin

KAPITEL 40
År 1990
En katt vrålade till utanför fönstret. Månen var halv över hustaken. På Dohány utca, på Dob utca, på Majakovszky utca, överallt på trottoarerna reste sig berg av möbler, trasiga kläder, kastruller, icke fungerande TV-apparater, varmvattenberedare och kylskåp. En gång om året ställde man ut sitt skräp och sitt överflöd på gatan. Nästa dag kom lastbilarna och rensade.
Kálmán och Krisztin var ute och fotograferade. Givetvis med bil. Bilen var Kálmáns skydd mot en hotfull och omyndigförklarad omvärld. ”En gång var bilen tvungen att stanna på verkstaden för reparationer och jag fick ta Metron. Det var fruktansvärt, så deprimerande! Jag förstår inte hur folk står ut”. Sa Kálmán.
Han stannade till framför två upp och nedvända fåtöljer. ”Precis såna där fåtöljer, fast i rött läder, köpte min mormor en gång i tiden. De var hutlöst dyra redan då... Stilmöbler.”
De var borta innan varv nummer två var slut.
En liten kille släntrade gatan fram med en sprayburk under jackan. Blixtsnabbt drog han fram den och sprutade en vit ring på en portfölj överst i en hög.
En man stod djupt försjunken i grubblerier framför ett kylskåp. Ett äldre par skyndade över gatan. Det var inte det vackra folket som var ute och luftade sig. Hon hade slitit hårt på sitt forna utseende; nu var hon minst fyrtiofem, såg ut som sjuttio och var uppenbart gravid. Davidsstjämor av järn. Hemlighetsfulla kolonner vid Dohány utca. Europas största synagoga var stängd för natten, men bland grönskande träd och högt gräs strök katterna runt, som skuggor i en pjäs utan slut. En gammal  kvinna pressade sig mot järngallret och kastade in brödbitar. En ljusbrun katt hastade mot middagen.
Det förflutna bultade under nuets tunna hinna.
  Lukten av blod och rädsla sipprade ur själva gatstenarna, de stenar som en gång utgjorde ghettots golv. Kálmán stannade bilen och stirrade på det som var ingången till ghettot under andra världskriget. Blinda är ögonen, bara ryggraden känner ekot av historien som små ilande rysningar. Var börjar mördandet? Var i hjärnorna?
Ondskan är inte särskilt sofistikerad, säger man, den är lättare än man tror att förklara. Det man inte själv förmår skapa river man ned, krossar, trampar på. Man blundar för nederlaget genom att utplåna åskådarna.
Rutorna till den andra synagogan var spruckna, ingången igenspikad med brädor. Tiden hade knaprat i sig mittpartiet av en fyrkantig metallskylt, vars övre del pryddes av en sjuarmad ljusstake.
En annan skylt annonserade att Hannahs restaurang serverade koshermat. Skylten var gammal och berättade inte om Hannah var död eller bara utflyttad. Ett nytt plakat signalerade att porten var en utfart för bilar.
Kálmán hade lyssnat på nyheterna. I Sovjet slog människor ihjäl varandra i T-banan.
Varför var friheten så svår att bära? Vore det lättare om man kunde äta den, dricka den? Varför skapar den depressioner eller manar till blodtörst, i synnerhet när den kommer plötsligt? Kan människan bara fungera under tryck?
Sedan andra världskriget hade Europa inte varit så nära ett nytt storkrig, konstaterade Kálmán dystert.
”Jag ville alltid skapa en ordnad tillvaro, ett lugn – aldrig kommer jag dit.”
Han stirrade ut i mörkret, det mörker som i Budapest var tjockt av gengångare.


  (Ur "Och hästen sökte sina vingar", sid 188-189)

lördag 9 januari 2016

BURKAR






Jag tycker vi behöver färre svarta burkar i världen och fler människor som förstår att respektera andra.

onsdag 6 januari 2016

Frostens återkomst

Midvinternattens köld är hård...
Vore fint om jag hade kommit på den raden själv.

Foto: Kerstin

Isarna har samlat ihop alla bitar och de svarta träden är försvunna.

Foto: Kerstin

måndag 4 januari 2016

POETRY IS NEVER WASTED

När jag var nio år bestämde jag mig att jag skulle bli konstnär när jag blev stor.
  När jag var femton beslöt jag mig för att skriva också. Samma år hade jag plöjt igenom min pappas Hermodskurs i svensk grammatik, bara för kul skull. Man kan eventuellt skriva på sitt eget språk utan att kunna grammatik men det blir knepigt att lära sig andra språk när man inte ser bygget bakom. Det bäddar för missförstånd.
  För att kunna förklara något för någon annan måste man ha förstått överkursen, mycket mer än det som frågas efter. För att kunna göra det lätt måste man först förstå det svåra.
  Nu har det gått fem månader sen sommarens utställning. Jag gillar fortfarande Flugan & Co på inbjudningskortet så jag lägger upp det är. Vill man se mer konst går man in på min hemsida:
www.kerstinpettersson.com.


 


Isen kryper närmare Laxne

Här kommer tre foton till från idag. Det finns mycket att måla, mycket att skriva, men ibland måste jag fånga ögonblicket i flykten och fota i stället.

Laxne strand. Foto: Kerstin A. Pettersson

Isharpa? Foto: Kerstin A. Pettersson

Király med kompisen Stina


Januari och den stora skuggan


Foto. Kerstin A. Pettersson

Under vintern sänker sig den stora skuggan över Laxne. Utom uppe hos oss på höjden. Solen skiner uppe på altanen, på vår granne Ingalills ladugård och trädgård. Den fortsätter att lysa upp brevlådorna och svepa nerför halva den långa backen. Sen slocknar den. Tvärt. Laxnevägen, Utvägen och Invägen är alla svepta i blå skymning. Likadant med skogen och fältet ut mot Alsjöns brygga.
  Sen knäpps solen på igen.
  Min syster i Spanien fotar sin flod, om och om igen. Jag fotar Alsjöns brygga.



Foto: Kerstin A. Pettersson

Foto: Kerstin A. Pettersson


Király har sin egen solveranda som han filosoferar på efter sina promenader.

Király 


ORD


                           
                              En gång hade jag ord
                              egna ord som flög likt såpbubblor
                              starka och sköna
                              som föddes i medvetandet
                              knådades i tanken
                              till unika former
                              som flög genom munnen
                              fortfarande färska.
                              Ord
                              tuggas så ofta
                              av så många
                              att de till slut mister både form
                              och sälta.

                              Du säger alltid att ord
                              är det enda vi har.

lördag 2 januari 2016

Djursholm 1934



Det här är 1934 och min mamma är hon till höger. Smal, mörk och trotsig, fast det sistnämnda inte syns på bilden. Allt det där har gått i arv. Ett tag trodde jag att jag bara hade ärvt min pappas egenskaper, men så är det inte. Det stora trotset har flyttat sig genom generationerna, på båda sidor.
  Nästa gång min mamma har födelsedag kommer hon att fylla 93 och minnet är numera lite poröst.  Trotset däremot är oförminskat.
  - Jag måste gå på toaletten, säger mamma.
  Gör det, säger jag förvånat och uppmuntrande. På mammas boende har de sagt att mammas kropp numera inte bryr sig särskilt mycket om att förmå sig till att gå på toa innan den släpper ut den omvandlade maten.  Det är då man förordar vuxenblöjor i stället för att världens forskare hittar på ett bättre alternativ.
  Mamma går långsamt och koncentrerat in i sitt badrum där lyset alltid är tänt. Hon ställer sig att titta på väggen ett tag. Så går hon ut igen. Hon ser glad ut.
  - Skulle du inte gå på toa? insisterar jag.
  - Javisst ja, säger mamma och vänder tillbaka.
  - Jag har glömt tvätta händerna idag, säger mamma och jag hör vattnet spola. Sen kommer hon ut igen.
  - Jag undrar vad de andra gör?
  - Ska du kanske gå på toa också, säger jag.
  Mamma hasar in i badrummet och kastar ett flyktigt ögonkast på toastolen. Sen kommer hon ut.
  - Men mamma. du skulle ju gå på toa!
  - Sluta tjata! fräser mamma, tar rollatorn i ett fast grepp och sätter kurs mot ytterdörren.